Hemma hos mig...

Jag är en person som kanske inte är direkt övertrevlig eller överentusiastisk när det händer nåt. Alltså är jag väldigt lagom..haha.. inte för mycket och inte för lite. Visst kanske jag är dålig på att säga att jag tycker om mina vänner i vissa fall, men jag är övertygad om att de vet det ändå. Och attd e inte behöver höra det jämt och ständigt. De vet det och jag visar det på andra sätt. De förstår att jag (o även de!!!) har mycket med mitt eget liv. Man har jobb, man, barn, hus osv.. Det tar tid!! Men ingen av mina vänner kräver nånsin att jag ska höra av mig mer eller träffa dom mer..de har lika fullt upp de och vi ses när vi ses helt enkelt!
Visst hade man önskat att dygnet hade fler timmar och att man hann träffa alla oftare men vad göra?! När vi väl ses så pratar och pratar och pratar vi. Tar igen all tid sen senast.
Jag lever inget perfekt liv. Inte mina vänner heller. O det är ingen utav som utger sig för att ha ett perfekt liv.
Jag bara avskyr folk som vill ha allt tiptop. De bråkar aldrig, alltid nystädat, ungarna perfekt klädda, de perfekt klädda, fin bil, alltid pengar, har aktiviteter med barnen från morgon till kväll, osv osv.. på facebook uppdateras statusen Xantal ggr varje dag. Ex. Åhh vad jag älskar mitt liv! Hjärta hjärta hjärta. Idag har jag städat, tjohoooo vad skönt det var!!!! hjärta hjärta hjärta.  Åhh vad jag älskar bajsblöjor! hjärta hjärta hjärta.
Detta fenomen gäller ju givetvis inte bara småbarnsföräldrar utan alla möjliga.
Det kommenteras hej vilt på andras statusar. Puss puss och kram kram. Vad gooooo du är gumman!! Helt underbaaaaaaart!!!!!! hjärta hjärta.

Jag spyr. Fattar inte hur de orkar?!! Kan man vara så jäkla positiv??!?! Svar nej. Jag villa bsolut inte framstå som en negativ männsika. Är det inte för fem öre men man kan väl vara lite realistisk. Livet är inte heeeelt underbart HELA tiden. Men vissa vill få det till det. Talar aldrig om det jobbiga utan det sopar vi under mattan.
Många som skriver är inte ens "riktiga" vänner med varandra. De känner varandra ytligt och ändå kommenteras det hejvilt, puss och kram och älskar dig. Du är underbar osv osv. Puttinutt och en jäkla massa fjäsk.  O glöm inte, hjärtan!!! Hjärtan!!!  

Sen när man vänder om så är det en kniv i ryggen och så är man inte värd ett skit. Ni som såg Solsidan i söndags vet vad jag menar. Det är ju så i verkliga livet. Folk beter sig verkligen så och det gör mig spyfärdig.
Vad vill dom egentligen?? Ha bekräftelse?? Det tror iaf jag på...för annars hade man aldrig orkat bry sig. Om nån inte gillar mig eller sättet jag är på, so what?! Jag har mina vänner, min familj som älskar mig för den jag är och behöver inte bekräftelse från ytliga bekanta som inte kan vara sig själva. Punkt och slut.

Ibland kan jag själv tycka att jag gnäller och klagar i bloggen. Men det är liksom då jag behöver skriva av mig. Och mitt liv är inte en dans på rosor hela tiden. Det är kämpigt med småbarn och själva livet är inte alltid lätt det heller! Så är det bara. Inse! :)
Det betyder inte att jag aldrig har det bra eller tycker att livet är underbart. Men som man säger..underbart är kort! Sen kommer man tillbaks till verkligheten. Men jag lever ändå för de där underbara stunderna, som kommer och går! :)

Avslutar med ett hjärta då.. ;)

♥