När Oscar kom till världen!
Försöker skriva en förlossningsberättelse...från början till slut... :)
Den 16 juni hade vi en tid för inskrivning på csk. Där pratade vi med en barnmorska en gynekolog/förlossningsläkare, narkosläkare, tog prover. Alla vi pratade med var jättetrevliga och fick mig lugn...jag kände mig genast trygg och såg fram emot fredagen. :)
Kan bero på att jag hade mer koll på läget också..när de förklarade hur allt går till osv..
Eftersom vi bor i Karlstad fick vi åka hem över natten. Vi lämnade Theo på eftermiddagen hos Mormor där han skulle sova i 2 nätter. Väl hemma igen sprang jag runt som en yr höna. Packade och förberedde..städade och skurade. Ville ju ha så lite som möjligt när vi kom hem från bb.
Jag lyckades men hade några missade samtal som inte hanns med helt enkelt... :)
Skulle vara på Operation öst 07.15 och vi var lite tidiga så hann självklart bli lite nervös..men inget värre.
Kom in och fick operationskläder av sköterskan. Gööörfina! ;)
Fick lägga mig på en säng och vänta...o Robin fick en bekväm pall! Läste lite när det rullar förbi en patient som vi antog skulle snittas akut. Två sköterskor kommer till oss och berättar att så var fallet och vi fick snällt vänta.
Det var nåt vi var beredda på så det gjorde absolut ingenting...mitt snitt var ju inte akut..
Efter nån timme kommer de tillbaka och tar med oss in i operationssalen. DÅ börjar jag bli lite mer nervös..shit nu händer det, tänkte jag!! Väldigt konstig känsla...
Väl inne så småpratar vi lite med op-sköterskorna och de förbereder allt möjligt.. De var hur trevliga som helst och jag kände mig såå trygg. Rätt var det är så kommer nån in..minns inte vem..och säger att det har tillkommit ytterligare ett akutsnitt. Haha...då blev jag liiiite stressad. Jag var ju så lugn och då blev jag nervös igen.. Ibland är det bra när det går fort och man inte hinner tänka så mycket.
De frågade om vi ville vara kvar i op-salen eller åka ut till väntrummet igen. Vi valde att ligga kvar trots att det fanns tidningar där ute.. De förberedde dropp i ena armen och nåt annat i den andra..det gjorde ganska ont av nån anledning... Beror väl på vem som sticker antar jag..
Förlossningsläkaren kom in o sa hej...sen gick han och väntade in resten av personalen som var i andra salen.
Robins släkting som är undersköterska (hmm...tror jag) var med i salen. Det var jätteskönt!!!
Hon var ett stort stöd som jag inte hade räknat med!! :)
Hon fick ha hand om kameran och tog jättefina bilder under hela proceduren.
Tillslut var det dags... Narkosläkaren kom in och DÅ steg min puls...uschamejen..haha.. Spinalbedövningen var ju inget jag längtade efter direkt. Han bad mig att kura ihop mig och liksom puta med ryggen.
Lättare sagt än gjort med en basketboll på magen..som dessutom passade på att få sammandragningar mitt i allt. Det gjorde oooont!!! Men själva sticket vid bedövningen kändes knappt. Det var som ett myggbett!!
Alltså inget att vara rädd för..men som sagt. Det beror också på vem som gör det o han var sååå bra!!!
Han gjorde mig också lugn med sitt coola sätt och snus under läppen... ;)
Min puls precis när jag skulle kura ihop mig var på 130...haha..ingen vilopuls direkt! ;)
Direkt efter att han stuckit klart så vände de över mig fort, jag låg på sidan, på rygg. O jag kände direkt hur det började spira i fötterna, vaderna och uppåt. Skuuum känsla!
Som om hela nederdelen somnade. Sen kände dom med blöta bomullstussar lite överallt på kroppen. Jag skulle svara om det var varmt eller kallt. Var det kallt var det icke bra..då är man inte tillräckligt bedövad.
Han var lite fundersam ett tag då jag kände kyla på magen..men det gick över efter ett tag så då var han nöjd!!ag bad om att de skulle göra det efter bedövningen var gjord...annars brukar de göra innan. Usch o fy det kunde jag klara mig utan tyckte jag! :) Jag kände hela tiden att de grejade där nere men kände ingen smärta alls..
Gynekologen/förlossningsläkaren kom in och så var det dags... Det gröna skynket åkte upp så vi inte skulle se.
Jag kunde känna Oscar sparka i magen precis innan det var dags..väldigt speciellt! :) Sista sparkarna...
Sen började de skära..och jag kände hur de bökade och drog på nåt sätt.. Var egentligen inte obehagligt men visst..lite konstig känsla utan tvekan!!
Ville ha ut han nuuu!! Kändes som en evighet men det gick fort. Ca 3 min efter att de börjat.. På slutet när de försökte få ut han så slet de hur mycket som helst. Då sa jag till barnmorskan (tror jag...) att NU kommer han väl. JA sa hon då och vips så skrek han till. :):):):):)
Läkaren frågade om vi ville hälsa direkt..och jag sa självklart ja! Sen höll han upp honom över skynket helt blodig och full i fosterfett. Men guuud så fin!! Glädjetårararna kom och vi var lyckligast i världen!! :)
Barnmorskan torkade av honom och lindade in honom. Sen fick jag se han igen..hon höll upp han bredvid mig och då sög han på tummen..lilla gubben. :)
Sen gick de in i ett rum alldeles bredvid...ett rum i rummet liksom. Det som var toppen var att jag kunde ligga där och se in..o prata med dom. Jag såg när de vägde och mätte och när Robin tog på blöjan osv..
Han klippte även navelsträngen där inne men det missade jag. Tur vi har det på bild! ;)
Jag tippade helt spontant på att han skulle vara 50cm lång och väga 3510g. Han van var 50cm lång och 3545g. Rätt bra tippat va?! :)
De bullade in honom i filtar och så fick han ligga hos mig där han låg och tittade o tittade...o så åkte tummen in rätt var det var! Så sööt!
Tyckte direkt att han inte var lik Theo men visst...det fanns vissa drag men ändå inte! Kul med en av varje kan jag tycka.. Kanske för att Theo är så himla lik far sin! :)
Vi låg kvar i op-salen ca 45min då de sydde ihop mig. Gick jättebra och jättefort... Ingen tidsuppfattning alls hade jag. Var i en annan värld med bara ögonen på vårt lilla mirakel!
Sen rullade vi in på uppvaket där vi fick ett eget rum. Lyxigt!! Där kkom det flera sköterskor och tittade på alla värden och klämde på magen så jag trodde jag skulle avliva! Det gjorde jag såklart inte men fy vad obehagligt...de hade ju precis sytt där. Men det är väl för att se så att livmodern drar ihop sig ordentligt. Flera gånger gjorde de så..även på avdelningen sen. O ju mer av bedövningen som släppte desto ondare gjorde det ju..
Oscar hittade bröstet direkt och vi ringde runt till familjen när vi låg där. De var glada! :)
Fick lite morfin efter nån timme då bedövningen släppt mer o mer och jag hade såå ont i magen. Mådde egentligen inte så mycket bättre utav morfinet utan mest illa. Det tog bort den värsta smärtan men det var såklart kvar ändå. Fick lite illamående då och då..men spydde inte som tur var...
Men när kvällen kom och jag hade försiktigt satt mig upp lite mer i sängen så spydde jag rakt ut.. Det var nog även för att jag hade ätit lite mat. Inte mycket alls men magen var ju på svältnivå..så det behövdes inte mycket för att irritera den. Mådde bättre efteråt och jag hade gett mig den på att jag skulle sitta på sängkanten innan kvällen var slut och det gjorde jag!! :)
Satt så ett bra tag och efter det mådde jag mycket bättre. Hade ju katetern kvar så behövde inte springa på toa!
Oscar sov och var vaken om vartannat hela natten. Jag sov nog inte mer än 3 timmar..men var ändå hyfsat pigg dan därpå. Bad om att få bort katetern då jag ville duscha.
Sen klev jag upp sakta men säkert. Lite vimmelkantig o blek men jag tog mig en dusch och guud vad gött det var!! Smågick då och då o på eftermiddagen tog vi en sakta promenad till cafeterian. Haha..var kanske liiite långt märkte jag när jag kom dit o var helt slut!!!
Vi fick jättebra kontakt med barnmorskorna där och vi fick superbra hjälp med amningen. :) Vi låg på avd 14.
på söndagen fick vi åka hem efter läkarbesök för både mig och Oscar. Skönt tyckte vi alla!!
Då var vi trötta på sjukhusmat och dåliga tidningar! Saknade Theo och ville bara hem! :)
Vi hade en helt otrolig förlossning..sååå glad att det blev såhär och hela upplevelsen var fantastisk!!
Personalen var en STOR del i det hela och de gjorde så att vi blev lugna och trygga och jag är så tacksam för att det var just dom som var med... :)
Det allra bästa var att se vår andra son komma till världen!! En magisk känsla och upplevelse!
Något jag hoppas alla får uppleva nån gång i livet!! :)
Oscar 2011-06-17
♥♥♥
Den 16 juni hade vi en tid för inskrivning på csk. Där pratade vi med en barnmorska en gynekolog/förlossningsläkare, narkosläkare, tog prover. Alla vi pratade med var jättetrevliga och fick mig lugn...jag kände mig genast trygg och såg fram emot fredagen. :)
Kan bero på att jag hade mer koll på läget också..när de förklarade hur allt går till osv..
Eftersom vi bor i Karlstad fick vi åka hem över natten. Vi lämnade Theo på eftermiddagen hos Mormor där han skulle sova i 2 nätter. Väl hemma igen sprang jag runt som en yr höna. Packade och förberedde..städade och skurade. Ville ju ha så lite som möjligt när vi kom hem från bb.
Jag lyckades men hade några missade samtal som inte hanns med helt enkelt... :)
Skulle vara på Operation öst 07.15 och vi var lite tidiga så hann självklart bli lite nervös..men inget värre.
Kom in och fick operationskläder av sköterskan. Gööörfina! ;)
Fick lägga mig på en säng och vänta...o Robin fick en bekväm pall! Läste lite när det rullar förbi en patient som vi antog skulle snittas akut. Två sköterskor kommer till oss och berättar att så var fallet och vi fick snällt vänta.
Det var nåt vi var beredda på så det gjorde absolut ingenting...mitt snitt var ju inte akut..
Efter nån timme kommer de tillbaka och tar med oss in i operationssalen. DÅ börjar jag bli lite mer nervös..shit nu händer det, tänkte jag!! Väldigt konstig känsla...
Väl inne så småpratar vi lite med op-sköterskorna och de förbereder allt möjligt.. De var hur trevliga som helst och jag kände mig såå trygg. Rätt var det är så kommer nån in..minns inte vem..och säger att det har tillkommit ytterligare ett akutsnitt. Haha...då blev jag liiiite stressad. Jag var ju så lugn och då blev jag nervös igen.. Ibland är det bra när det går fort och man inte hinner tänka så mycket.
De frågade om vi ville vara kvar i op-salen eller åka ut till väntrummet igen. Vi valde att ligga kvar trots att det fanns tidningar där ute.. De förberedde dropp i ena armen och nåt annat i den andra..det gjorde ganska ont av nån anledning... Beror väl på vem som sticker antar jag..
Förlossningsläkaren kom in o sa hej...sen gick han och väntade in resten av personalen som var i andra salen.
Robins släkting som är undersköterska (hmm...tror jag) var med i salen. Det var jätteskönt!!!
Hon var ett stort stöd som jag inte hade räknat med!! :)
Hon fick ha hand om kameran och tog jättefina bilder under hela proceduren.
Tillslut var det dags... Narkosläkaren kom in och DÅ steg min puls...uschamejen..haha.. Spinalbedövningen var ju inget jag längtade efter direkt. Han bad mig att kura ihop mig och liksom puta med ryggen.
Lättare sagt än gjort med en basketboll på magen..som dessutom passade på att få sammandragningar mitt i allt. Det gjorde oooont!!! Men själva sticket vid bedövningen kändes knappt. Det var som ett myggbett!!
Alltså inget att vara rädd för..men som sagt. Det beror också på vem som gör det o han var sååå bra!!!
Han gjorde mig också lugn med sitt coola sätt och snus under läppen... ;)
Min puls precis när jag skulle kura ihop mig var på 130...haha..ingen vilopuls direkt! ;)
Direkt efter att han stuckit klart så vände de över mig fort, jag låg på sidan, på rygg. O jag kände direkt hur det började spira i fötterna, vaderna och uppåt. Skuuum känsla!
Som om hela nederdelen somnade. Sen kände dom med blöta bomullstussar lite överallt på kroppen. Jag skulle svara om det var varmt eller kallt. Var det kallt var det icke bra..då är man inte tillräckligt bedövad.
Han var lite fundersam ett tag då jag kände kyla på magen..men det gick över efter ett tag så då var han nöjd!!ag bad om att de skulle göra det efter bedövningen var gjord...annars brukar de göra innan. Usch o fy det kunde jag klara mig utan tyckte jag! :) Jag kände hela tiden att de grejade där nere men kände ingen smärta alls..
Gynekologen/förlossningsläkaren kom in och så var det dags... Det gröna skynket åkte upp så vi inte skulle se.
Jag kunde känna Oscar sparka i magen precis innan det var dags..väldigt speciellt! :) Sista sparkarna...
Sen började de skära..och jag kände hur de bökade och drog på nåt sätt.. Var egentligen inte obehagligt men visst..lite konstig känsla utan tvekan!!
Ville ha ut han nuuu!! Kändes som en evighet men det gick fort. Ca 3 min efter att de börjat.. På slutet när de försökte få ut han så slet de hur mycket som helst. Då sa jag till barnmorskan (tror jag...) att NU kommer han väl. JA sa hon då och vips så skrek han till. :):):):):)
Läkaren frågade om vi ville hälsa direkt..och jag sa självklart ja! Sen höll han upp honom över skynket helt blodig och full i fosterfett. Men guuud så fin!! Glädjetårararna kom och vi var lyckligast i världen!! :)
Barnmorskan torkade av honom och lindade in honom. Sen fick jag se han igen..hon höll upp han bredvid mig och då sög han på tummen..lilla gubben. :)
Sen gick de in i ett rum alldeles bredvid...ett rum i rummet liksom. Det som var toppen var att jag kunde ligga där och se in..o prata med dom. Jag såg när de vägde och mätte och när Robin tog på blöjan osv..
Han klippte även navelsträngen där inne men det missade jag. Tur vi har det på bild! ;)
Jag tippade helt spontant på att han skulle vara 50cm lång och väga 3510g. Han van var 50cm lång och 3545g. Rätt bra tippat va?! :)
De bullade in honom i filtar och så fick han ligga hos mig där han låg och tittade o tittade...o så åkte tummen in rätt var det var! Så sööt!
Tyckte direkt att han inte var lik Theo men visst...det fanns vissa drag men ändå inte! Kul med en av varje kan jag tycka.. Kanske för att Theo är så himla lik far sin! :)
Vi låg kvar i op-salen ca 45min då de sydde ihop mig. Gick jättebra och jättefort... Ingen tidsuppfattning alls hade jag. Var i en annan värld med bara ögonen på vårt lilla mirakel!
Sen rullade vi in på uppvaket där vi fick ett eget rum. Lyxigt!! Där kkom det flera sköterskor och tittade på alla värden och klämde på magen så jag trodde jag skulle avliva! Det gjorde jag såklart inte men fy vad obehagligt...de hade ju precis sytt där. Men det är väl för att se så att livmodern drar ihop sig ordentligt. Flera gånger gjorde de så..även på avdelningen sen. O ju mer av bedövningen som släppte desto ondare gjorde det ju..
Oscar hittade bröstet direkt och vi ringde runt till familjen när vi låg där. De var glada! :)
Fick lite morfin efter nån timme då bedövningen släppt mer o mer och jag hade såå ont i magen. Mådde egentligen inte så mycket bättre utav morfinet utan mest illa. Det tog bort den värsta smärtan men det var såklart kvar ändå. Fick lite illamående då och då..men spydde inte som tur var...
Men när kvällen kom och jag hade försiktigt satt mig upp lite mer i sängen så spydde jag rakt ut.. Det var nog även för att jag hade ätit lite mat. Inte mycket alls men magen var ju på svältnivå..så det behövdes inte mycket för att irritera den. Mådde bättre efteråt och jag hade gett mig den på att jag skulle sitta på sängkanten innan kvällen var slut och det gjorde jag!! :)
Satt så ett bra tag och efter det mådde jag mycket bättre. Hade ju katetern kvar så behövde inte springa på toa!
Oscar sov och var vaken om vartannat hela natten. Jag sov nog inte mer än 3 timmar..men var ändå hyfsat pigg dan därpå. Bad om att få bort katetern då jag ville duscha.
Sen klev jag upp sakta men säkert. Lite vimmelkantig o blek men jag tog mig en dusch och guud vad gött det var!! Smågick då och då o på eftermiddagen tog vi en sakta promenad till cafeterian. Haha..var kanske liiite långt märkte jag när jag kom dit o var helt slut!!!
Vi fick jättebra kontakt med barnmorskorna där och vi fick superbra hjälp med amningen. :) Vi låg på avd 14.
på söndagen fick vi åka hem efter läkarbesök för både mig och Oscar. Skönt tyckte vi alla!!
Då var vi trötta på sjukhusmat och dåliga tidningar! Saknade Theo och ville bara hem! :)
Vi hade en helt otrolig förlossning..sååå glad att det blev såhär och hela upplevelsen var fantastisk!!
Personalen var en STOR del i det hela och de gjorde så att vi blev lugna och trygga och jag är så tacksam för att det var just dom som var med... :)
Det allra bästa var att se vår andra son komma till världen!! En magisk känsla och upplevelse!
Något jag hoppas alla får uppleva nån gång i livet!! :)
Oscar 2011-06-17
♥♥♥
Kommentarer
Trackback
